När man börjar att arbeta mer formativt blir livet lite jobbigt!
Jobbigt för att om man ska effektivisera elevernas lärande krävs ju respons på deras arbetsinsatser och arbeten så ofta som möjligt och så tydligt som möjligt men helst utan poäng, betyg, värdeord eller matriser medan lärandet sker. Hur gör man då för att hinna?
Ett sätt att jobba är att inte lägga allt bedömningsarbete på sig själv som lärare utan ta in eleverna som hjälp. Jag talar såklart om kamratbedömning eller kamratrespons eller den strategi som kallas att aktivera eleverna som lärresurser för varandra. För ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde jag mitt första stapplande försök genom att låta eleverna bedöma varandras laborationshandledningar.
Jag räknar mig själv som en ganska erfaren lärare. Erfaren dels för att jag har arbetat några år men också för att elevtyper jag kommit i kontakt med har skiljt sig mycket åt och då blir ett varierat och väl genomtänkt arbetssätt så småningom vardag. Ändå tog det mer än 10 år innan jag vågade testa kamratbedömning. Varför?
Först och främst har jag nog alltid sett mig själv som den som är bäst lämpad att ge feedback. Som lärare är det ju jag som sätter betyget i slutet på varje termin och det är ju därför mitt ansvar att under vägens gång motivera och förklara de olika betygsstegen. Kunskapskraven är ju så svåra och det är mitt jobb att översätta till respektive uppgift så att eleverna förstår.
Sen finns ju också rädslan för att eleverna ska vara taskiga. Tänk om elever utsätter varandra för kritik som blir personlig eller för grov. En utsatt elev kan lätt få en extra taskig kommentar och som lärare vill jag inte ge utrymme för sånt. Dessutom kan ju svaga elever känna sig dumma när de tvingas visa upp sina arbeten för andra. Det är ju mycket bättre om bara jag ser för då blir det mindre känsligt.
Så här i efterhand känns det jättekonstigt att skriva ner dessa farhågor eftersom inget av det visade sig vara något problem utan tvärtom var det mycket av det jag trodde som visade sig vara motsatt och nu vill jag aldrig gå tillbaka till ett klassrum där all bedömning bara sker mellan en lärare och en elev.
Mitt första försök innebar både att förväntningar infriades men också att gamla problem inte försvann. När det var dags för bedömning skedde något fantastiskt. I hela klassrummet satt elever och diskuterade kunskapskraven med varandra. Eftersom de den gången skulle bedöma ett anonymt arbete i grupp kunde diskussionen inte ske med den som skrivit handledningen utan istället med den man gjort laborationen med. "Hur ska man kunna sätta betyg på den här, det är ju jättesvårt?" "Jag känner att jag vill vara snäll men det gick ju inte att göra laborationen." "Om det bara finns ett kunskapskrav kan jag då sätta D?". Eleverna hade på mycket kort tid fått en helt ny förståelse för att det finns mål kopplade till satta bokstäver. När jag sedan läste igenom vad de skrivit till varandra blev jag nästan chockad. Feedbacken var otroligt tydlig, saklig och detaljerad. Även om det fanns undantag så såg det för de flesta mycket bra ut. Äntligen hade jag hittat ett sätt att effektivisera! Tänk att alla mina elever på 20 minuter hade fått sina handledningar bedömda...alla 110 stycken!!!
Jag hade vänt och vridit på mig tidigare under läsåret för att skriva så "bra" kommentarer som möjligt men kände mig så besviken över att de flesta elever inte verkade läsa vad jag skrev. När deras kamrater nu skrev istället tänkte jag att det skulle bli mer intressant att läsa. dessutom var ju deras ord riktade direkt till den handledning de bedömt och inte så allmänt hållna som mitt klipp och klistrande som jag tidigare använt för att snabbt klara av en bedömningsrunda. Men Tji fick jag....
När eleverna lämnade in sina förbättrade versioner såg jag att även om deras rapporter var mycket bättre så hade merparten av eleverna inte tagit till sig av de specialinriktade tipsen de fått i kamratbedömningen. Vad lärde jag mig av detta då? Jo, att låta eleverna få bedöma någon annans arbete utifrån de mål man arbetar efter har ett stort egenvärde. Eleverna tvingas ju förstå målen. När det sen är dags att gå tillbaka till sitt eget arbete såg de på det med nya ögon. Att läsa bedömningen man fick av någon annan kändes sedan inte lika relevant att ta tag i som den bedömning man gjorde åt sig själv. Summa summarum så visade sig kamratbedömning vara en av nycklarna till mitt absoluta slutmål att få alla elever att ta aktivt ansvar för sitt eget lärande.
Jag lärde mig en massa om hur viktigt det är att man är tydlig i beskrivningen av vad som ska bedömas, hur man får ett tillåtande klassrumsklimat och om knep för att få eleverna att ta till sig feedback från andra också. Men det får beskrivas i andra blogginlägg.
